Gråt tv är enkelt. Se House, få klumpen i halsen. Se Vita huset, få klumpen i halsen. Skölj, upprepa och sen lite balsam på det. Man vet liksom inte vad man får....vill man se gråt-tv så får man kanske inte se det. Vill man se drama får man inte heller se det ibland utan det blir gråt-tv..."vafan jag vill se kvalitets-tv, inte gråt-tv nu mår vi dåligt"
Å ännu svårare är det med skratt tv, dvs "nu vill jag se nåt roligt, säg en komedi, sitcom eller nåt av Jackass-gänget (obs ironi)"
Det finns få serier som är roliga på beställning. Visst, Simpsons och Family Guy ligger bra till men handen på hjärtat: hur ofta skrattar man på riktigt? Visst, man ler lite ibland men väldigt sällan ligger man på golvet och vrider sig. Det var bättre på Hylands tid...
Nä, tacka vet jag skräp-tv. Vill man ha gråt eller skratt i lagom dos slänger man på lite American Inventor, s'got talent eller Jakt och Fiske och vet inte om man ska skratta eller gråta.
Skräp-tv.
I Believe.
Mr. Chips
jag både skrattar och gråter titt som tätt när jag kollar på teve. att gråta är ju lättare, som du säger. särskilt om man, som jag, är en "känslomänniska", som behöver få utlopp för en jävvla massa konstigheter relativt ofta. att skratta ensam framför teven är bland det bästa jag vet. många tycker att det är pinsamt och sorgligt, ett tecken på att man håller på att förfalla, men jag tycker bara att det är supernice att ha kul i min ensamhet. mer sånt!
SvaraRaderaJag är som gangsterbossen i Analysera ännu mera. Så fort det plinkas på pianot och ett barn springer på en än tåras mina ögon.Precis som för De Niro börjar det bli rätt jobbigt. Inte för att jag tycker det är pino utan mer för att jag tappar fokus från handlingen. Sjukhustv eller Seventh heaven är bara att glömma. För att inte tala om bruna bandet galor.
SvaraRadera